Det finns hopp om livet...
Det finns hopp om livet har jag märkt. Kroppen börjar acceptera omställningen till ett hälsosammare intag av föda, men allt är inte sol och gröna skogar än.
Om vi kanske skulle ta lite historia som jag inte publicerat tidigare...
Jag gjorde min GBP-Gastric by pass den 9 juni 2009, förberedelserna funkade fint och jag gick ner en hel del i vikt innan själva operationen. Väntan under själva operationsdagen var väldigt jobbig - fick bara info på morgonen att snart ska du iväg så gör dig iordning, inget att stoppa i magen (frukost) knappt inget att dricka, jobbigt! Så - Tvätt, ombyte till andra kläder och sen väntan - väntan - väntan - väntan en efter en av de andra som skulle opereras samma dag åkte till op, men jag fick vänta. Sen vid ca kl.1400 kom dom och hämtade mig - och det bar iväg till op - vilken lättnad - tankarna under dagen gick över på att nu blir det inställt av någon anledning och det är lätt att misströsta i ett sånt läge.
In på operation - frågor - frågor - lindning av ben - fastspänning på operationbord - som en korsfästelse nästan...
...och in i dimman...
Vaknar upp på uppvaket och är trött - så djä... trött - känns bra, väldigt bra. Glad - nöjd att det är över... Piggnar till och åker upp på avd ca kl.1800. Träffar några av de andra - dags att gå på toa (1:an)- det funkar. försöker röra på mig en del men ligger mest.
DET KÄNNS SOM OM DET ÄR NÅGOT SOM INTE ÄR SOM DET SKA!!!
Fram på kvällen, runt 9 10 så börjar det göra ont i mage och i ryggen... kan knappt stå upp, men personalen säger bara att jag måste slapna av det är normalt att det gör lite ont efter...
... ont - va fan kan ju inte ligga, stå, vara, knappt finnas till så djävla om gör det - läkare tillkallas - i det läget så tror jag att jag tuppar av till och från av smärtan och beslut tas om att jag ska akut till op igen...
...får en spruta och blir glad :-)
Iväg till op samma prosedur igen, lindning av ben - fastspänning - och vidare in i dimman...
Vaknar på uppvaket igen... och får veta att dom hittat varför det gjort ont... en ansamling av levrat blod bakom levern som trycker - men dom hittar ingen orsak till varför det finns blod där...
.... NU börjar HELVETET... känner mig glad - upprymd - euforisk - en sköterska ser att jag börjar ändra färg till grå-grön-vit i annsiktet och börjar kolla runt och undersöka mig...
... hon upptäcker att jag blöder kraftigt från vänster sida och lyfter undan kompressen jag har över hålen på vänster sida och det skvalplaskar till på golvet med blod och det punpar en stråle blod ur ett av hålen...
... det sista jag minns är att hon sätter ett finger i hålet och säger leende till mig att det här är ingenting...!!!
Sen vaknar jag 24 timmar senare med en miljon slangar, sladdar och annan utrustning kopplad till mig på intensiven.
Det var en "attär" som brustit i ett av hålen vid den andra operationen då dom städade efter den första...
På intensiven blir jag liggande i ytterligare ca 2 dagar innan jag får komma upp på avdelningen igen...
Väl upp på avd. ser jag att jag är BLÅ runt hela buk och rygg (hematom) från dom blödningarna jag haft, mitt blodvärde är kört i botten så från ett blodvärde på 144 rasade jag till 67... det tog över ett halv år att komma upp över 100 igen och har man lågt blodvärde mår man inte sådär jätte bra... i allmänhet...
Väl uppe på avd igen så blev jag välkommnad av de andra som var kvar som undrade vart jag tagit vägen.
När tankarna sen börjar snurra och efter samtal med läkare så förstår jag att jag varit rätt nära det skarpa ljuset.
Dagarna går och jag piggnar till och vill hem, mina föräldrar överaskar med ett beskök, sen får jag åka hem på em den 13 juni... det var en jobbig resa... orkar inget...
Ja väl hemma så börjar vardagen som sjukskriven... med promenader och vila... och flytande mat...
Ja detta var i grova drag vad som inträffade mig under min operation, senare undre hösten avliger en kvinna under operation då en större blodåder brister, tråkigt! "RIP"
Vet inte om jag hade valt operation om jag innan den fått en mer detaljerad info om risker och komplikationerna man kan råka ut för, tror inte det idag... men ändå ångrar jag inte mitt beslut idag...
Jag tycker att sjukvården borde informera mer ang. vad som kan hända och vad som hänt tidigare patienter.
...nog för nu, men jag skall försöka uppdatera här oftare än jag gjort tidigare...
Alla ha en bra dag när ni än läser detta och på återseende. /Anders
Om vi kanske skulle ta lite historia som jag inte publicerat tidigare...
Jag gjorde min GBP-Gastric by pass den 9 juni 2009, förberedelserna funkade fint och jag gick ner en hel del i vikt innan själva operationen. Väntan under själva operationsdagen var väldigt jobbig - fick bara info på morgonen att snart ska du iväg så gör dig iordning, inget att stoppa i magen (frukost) knappt inget att dricka, jobbigt! Så - Tvätt, ombyte till andra kläder och sen väntan - väntan - väntan - väntan en efter en av de andra som skulle opereras samma dag åkte till op, men jag fick vänta. Sen vid ca kl.1400 kom dom och hämtade mig - och det bar iväg till op - vilken lättnad - tankarna under dagen gick över på att nu blir det inställt av någon anledning och det är lätt att misströsta i ett sånt läge.
In på operation - frågor - frågor - lindning av ben - fastspänning på operationbord - som en korsfästelse nästan...
...och in i dimman...
Vaknar upp på uppvaket och är trött - så djä... trött - känns bra, väldigt bra. Glad - nöjd att det är över... Piggnar till och åker upp på avd ca kl.1800. Träffar några av de andra - dags att gå på toa (1:an)- det funkar. försöker röra på mig en del men ligger mest.
DET KÄNNS SOM OM DET ÄR NÅGOT SOM INTE ÄR SOM DET SKA!!!
Fram på kvällen, runt 9 10 så börjar det göra ont i mage och i ryggen... kan knappt stå upp, men personalen säger bara att jag måste slapna av det är normalt att det gör lite ont efter...
... ont - va fan kan ju inte ligga, stå, vara, knappt finnas till så djävla om gör det - läkare tillkallas - i det läget så tror jag att jag tuppar av till och från av smärtan och beslut tas om att jag ska akut till op igen...
...får en spruta och blir glad :-)
Iväg till op samma prosedur igen, lindning av ben - fastspänning - och vidare in i dimman...
Vaknar på uppvaket igen... och får veta att dom hittat varför det gjort ont... en ansamling av levrat blod bakom levern som trycker - men dom hittar ingen orsak till varför det finns blod där...
.... NU börjar HELVETET... känner mig glad - upprymd - euforisk - en sköterska ser att jag börjar ändra färg till grå-grön-vit i annsiktet och börjar kolla runt och undersöka mig...
... hon upptäcker att jag blöder kraftigt från vänster sida och lyfter undan kompressen jag har över hålen på vänster sida och det skvalplaskar till på golvet med blod och det punpar en stråle blod ur ett av hålen...
... det sista jag minns är att hon sätter ett finger i hålet och säger leende till mig att det här är ingenting...!!!
Sen vaknar jag 24 timmar senare med en miljon slangar, sladdar och annan utrustning kopplad till mig på intensiven.
Det var en "attär" som brustit i ett av hålen vid den andra operationen då dom städade efter den första...
På intensiven blir jag liggande i ytterligare ca 2 dagar innan jag får komma upp på avdelningen igen...
Väl upp på avd. ser jag att jag är BLÅ runt hela buk och rygg (hematom) från dom blödningarna jag haft, mitt blodvärde är kört i botten så från ett blodvärde på 144 rasade jag till 67... det tog över ett halv år att komma upp över 100 igen och har man lågt blodvärde mår man inte sådär jätte bra... i allmänhet...
Väl uppe på avd igen så blev jag välkommnad av de andra som var kvar som undrade vart jag tagit vägen.
När tankarna sen börjar snurra och efter samtal med läkare så förstår jag att jag varit rätt nära det skarpa ljuset.
Dagarna går och jag piggnar till och vill hem, mina föräldrar överaskar med ett beskök, sen får jag åka hem på em den 13 juni... det var en jobbig resa... orkar inget...
Ja väl hemma så börjar vardagen som sjukskriven... med promenader och vila... och flytande mat...
Ja detta var i grova drag vad som inträffade mig under min operation, senare undre hösten avliger en kvinna under operation då en större blodåder brister, tråkigt! "RIP"
Vet inte om jag hade valt operation om jag innan den fått en mer detaljerad info om risker och komplikationerna man kan råka ut för, tror inte det idag... men ändå ångrar jag inte mitt beslut idag...
Jag tycker att sjukvården borde informera mer ang. vad som kan hända och vad som hänt tidigare patienter.
...nog för nu, men jag skall försöka uppdatera här oftare än jag gjort tidigare...
Alla ha en bra dag när ni än läser detta och på återseende. /Anders
